Naturskyddsföreningen i Norrbottens län
I flera år sparade jag en tidningsartikel om en djurmisshandel som gjorde mej upprörd. Den beskrev några personer som längs vägen upptäckte en man som slog en häst med ett tillhygge, hetsigt och aggressivt. De stannade av omtanke om den plågade hästen, och bad mannen att lugna ner sej och sluta med misshandeln. Då sa mannen ifrån. Han ägde hästen, så andra hade inget med det att göra. Det var hans ensak.
Jag blev illa berörd av händelsen. Det var på 80-talet, men kändes redan då som ett synsätt på ägande som var väldigt föråldrat, 1800-tal eller så. Verkligheten är ändå ofta värre än man vill ta in i medvetandet. På 1800-talet tillämpades fortfarande slaveri i vissa länder, exempelvis i USA. Där ansåg farmare i sydstaterna som en självklarhet att de hade äganderätt till slavar. Man ansåg sej ha rätt att styra med järnhand och bestraffa om arbetet man befallde inte utfördes, generation efter generation. Slavarna var inte fria att göra sina val i livet. Så länge systemet varade ansågs en slav tillhöra ”ägaren”, om inte någon köpte slaven. Det ansågs som ett brott att befria sej själv. Ägaren hade rätt till betalning för slaven.
Idag uppfattar vi det synsättet som groteskt och frånstötande. Hur kommer vi i framtiden att se på dagens föreställning om ägande av natur, och lagar som tillåter markägare att orsaka omfattande eller oåterkallelig skada på naturen? Det är tillåtet att göra stora ingrepp i naturens känsliga livsväv för egen vinning. Man får kalhugga en hel skog, även om det allvarligt skadar anslutande vattendrag, även om det slår ut hotade djur eller växter, ja till och med om det är en nyckelbiotop eller urskog. Inte ens mot att utrota en art på dess sista överlevnadsplatser finns laghinder. Man anses ha ”rätt” att odla genmanipulerade grödor (GMO) på sin mark, utan att veta eller ta ansvar för om de manipulerade generna sprider sej i omgivningen och kommer in i andra levande organismer. Man har också ”rätt” att på sin mark sprida giftiga bekämpningsmedel (utom de som uttryckligen förbjudits) både i lantbruk och trädgård, även om gifterna kan spridas i ekosystemets näringskedjor och koncentreras i djur och människor, eller spridas genom luft och vatten till omgivningen.
Lagstiftningen utvecklas trots allt, även om det går långsamt. Man får inte längre gräva ner gifttunnor på sin industritomt, och det finns lagar om MKB (miljökonsekvensbeskrivning) och miljöprövning för nya verksamheter och anläggningar. Det finns lagliga möjligheter att stoppa allvarlig miljöpåverkan utan att betala ersättning – tänk om industrin istället skulle ha möjlighet att begära ekonomisk kompensation om myndigheterna förbjöd ett ämne som bevisats vara skadligt. Eller begära fortlöpande ekonomisk ersättning för att rena sina utsläpp av luftföroreningar. Men när det gäller markägande kan inte samhället stoppa alla gifter och GMO i jordbruket. Och samhället kan inte stoppa en avverkning i skogsbruket utan att betala en ersättning eller köpa marken, oavsett hur stort skogsinnehavet är jämfört med den planerade avverkningen. Kontentan är att ägande av mark idag kan åsidosätta god livsmiljö.
Nu har markägarorganisationen LRF även tagit initiativ till att inskränka allemansrätten. Man pekar ofta ut bärplockare, eller turistföretag som bedriver verksamhet på privat mark. Om det uppstår skador på växande skog, gröda, eller blir nedskräpat, kan ersättningsanspråk vara begripliga. Att inskränka allemansrätten däremot skulle vara ett intrång i allmänhetens ovärderliga frihet att röra oss i naturen.
”Den store hövdingen i Washington låter hälsa att han vill köpa vårt land… Hur kan man köpa eller sälja himlen, markens värme? Idén är främmande för oss. Om vi inte äger luftens friskhet och vattnets glittrande, hur kan man då köpa dem? … Vi är en del av jorden och den är en del av oss. De doftande blommorna är våra systrar; hjorten, hästen, den stora örnen, dessa är våra bröder. … Vi vet att den vite mannen inte förstår våra seder… Han behandlar sin moder jorden och sin broder himlen som saker man köper, plundrar, säljer, som får eller glänsande pärlor. Hans girighet kommer att uppsluka jorden och efterlämna blott en öken.” Många känner igen orden som indianhövdingen Seathes tal, men detta är filmversionen, inte Seathes egna ord även om filmen bygger på det ursprungliga talet. Men det gör det kanske ännu intressantare – orden som frågar hur man kan köpa jorden speglar den västerländska civilisationens kollektivt dåliga samvete för global plundring och strävan att omsätta allt till pengar genom att köpa och sälja.
Lika absurd som föreställningen att den som har papper på att han är hästägare skulle ha rätt att misshandla sin häst, lika absurd är föreställningen att vissa skulle ha en total rätt att göra som man vill med vår livsmiljö. Den livsmiljö man delar med andra människor och andra medvarelser. Omtanken säger oss att det inte finns någon rätt att köpa andras livsmiljö eller handla med andras förutsättningar till liv.
Lagar som utvecklats under tidernas gång, har gett oss ett system för att reglera vem som har en i samhället accepterad rätt, att använda ett stycke mark för sin försörjning. Den som har rätten till marken tillhandahåller också därigenom nyttigheter, som medmänniskorna i samhället behöver. Människor som i sin tur tillhandahåller andra varor och tjänster. Utan samhällets reglering av rätten att bruka mark skulle förmodligen individer, ligor och bolag roffa mark från varandra, och den tyngst beväpnade skulle till sist äga mest, som på feodaltiden….
Med dagens system finns rätt till ekonomisk ersättning om man hindras att avverka skog och förlorar en förtjänst. Men ingen prövning sker om markägaren redan har en trygg försörjning med goda stabila inkomster, eller totalt ett mycket stort skogsinnehav som kanske ger så stora inkomster att den aktuella avverkningen tillför endast marginella intäkter. Skogsbrukets påverkan på naturen på markinnehavet vägs inte in i totalbilden när ersättning bestäms. Varje människa har ett behov av en säker och pålitlig försörjning. Däremot finns inget grundläggande mänskligt behov att äga och styra över andras livsmiljö. Det måste naturligtvis finnas en trygghet när man löser in mark som människor har löpande försörjning från, så om en oproportionerligt stor inskränkning i marknyttjande och försörjning sker, måste en tillräcklig ekonomisk ersättning eller bytesmark tillhandahållas – mark utan höga naturvärden. Men när en markägare uppfattas få stora kostnader då han får avstå från en avverkning, så finns samtidigt anledning att titta på hela skogsbrukets miljöskulder och konsekvenser för naturen. Överordnat enskilda fall borde vi diskutera var kostnaderna ska tas för en närings verksamhet. Det är avgörande att en näring kan ta ansvar för sina miljökostnader och för att inte skada naturen, och fördela kostnaderna mellan sina utövare, stora som små. Internationellt råder acceptans för principerna PPP (pollutor pays principle – förorenaren betalar) och UPP (users pay principle – användaren betalar).
Samhället löser in enskildas mark när det ska byggas vägar, järnvägar, anläggningsområden och annat. Att lösa in mark för miljömålet att värna natur och biologisk mångfald är ett av många gemensamma skäl. Ägande ger inte heller någon oinskränkt rätt i andra sammanhang. Vi får inte hantera ägodelar som kan påverka andra utan att ta hänsyn till lagar och regler. När det gäller att framföra ett fordon har vi krav på körkort, att trafikreglerna följs, och dessutom bilprovning så man får bort farliga fordon från vägarna. Detta har bestämts i samhällets beslutsordning.
Vi får inte glömma att många markägare får inspiration från naturen och vill sköta sitt stycke mark på bästa sätt. Nyligen bokade jag en resa över telefon. Säljaren såg på min e-postadress att jag var medlem i Naturskyddsföreningen. Det tyckte han var bra poängterade han, och sen fortsatte han spontant berätta att han var markägare och väldigt angelägen om att ta hand om sin skog för att bevara en rik biologisk mångfald. Han framhöll död ved, grova lövträd, hackspettar och annat. Jag vet många fler markägare som har denna goda anda. Det behöver vi uppmuntra och stödja. Och vi har starka skäl vara glada över dem och deras skydd av fauna och flora.
Tyvärr är inte alla markägare varsamma om naturen. Det finns även markägare av helt annan kaliber. En man köpte en fastighet med skog i Täby, och anmälde till kommunen att han ville ha bygglov för någon verksamhet. De boende och barnen på skolorna protesterade då skogen var omtyckt i deras nära livsmiljö, så kommunen beslöt att inte ge bygglov. Det berättas att mannen då tog kontakt med kommunalrådet och hotade med att om han inte fick bygglov skulle han avverka skogen. Det är tyvärr en attityd som finns hos vissa. När kommunen stod fast vid sitt beslut förstörde han för de närboende genom att avverka skogen. Skogsvårdslagen kunde inte sätta stopp för det. Jag tror inte att markägare som vill värna naturen blir glada över sådant.
Majoriteten av mänskligheten äger ingen mark. Ska den minoritet som har privilegiet att vara markägare vara de som bestämmer över vår livsmiljö – och ska det vara de som vill minst hänsyn till naturen som sätter nivån?
Att ha tillgång till mark är egentligen en reglering av ansvar i samhället. Samhället har rätt att begära av den som förfogar över mark sköter marken på ett ekologiskt hållbart sätt. Den som har marken kan för sin del begära att samhället inte hindrar möjligheten att försörja sej.
Vi kan knappast köpa en ny planet, för att alla markägare ska ha fritt spelrum att behandla den enda vi har på vilket sätt de vill.
Lars Andersson, ordförande i Naturskyddsföreningen i Norrbottens län
